Nämen, ojdå, dom glömde visst tänka på studentbostäder

Min misstro för politiker stegrar sig till orkannivå när jag läser om bostadslösa studenter i Stockholm.
De har slagit upp tält utanför universitetet. Det gör de så klart rätt i.
Häromdagen pratade jag med en man som jag känner här i Luleå. Han berättade att hans son flyttat till Stockholm för att han fått ett arbete där.
Boende hade han däremot inte fått.
Han hade tvingats bo i husvagn under ett halvår.
Den pappan sa att han kommer att rösta blankt i valet.
Min son har också just flyttat till Stockholm. Glad för att han kom in på den utbildning han vill gå.
Han är en jäkel på att fixa saker för sig. Så han har fått låna ett tillfälligt gästrum hos en kompis.
Men har eventuellt möjlighet att få låna en annan kompis lägenhet under några veckor; eftersom den kompisen ska åka bort under tre veckor.
Att bo i kappsäck; och att veta hur man ska bo endast för några veckor i taget.
Det är alltså under sådana förhållanden som unga studenter förväntas lära känna nya studiekamrater, lära sig hitta i en ny stad, sätta sig in i nya kursplaner, inhandla kurslitteratur, börja plugga för tentor…
De lever som ett slags kamouflerade uteliggare.
Det finns sociala projekt som arbetar för att skapa ett bättre liv åt människor som missbrukar och blivit bostadslösa.
De har funnit att en avgörande förutsättning för att skapa en vändning i utslagna människors liv är just att få en egen bostad.
Men en sådan bastrygghet har inte Stockholms borgerliga politiker klarat av att fixa åt alla inflyttande studenter.
Men se alliansens borgerliga stockholmspolitiker finner givetvis på råd.
Vips får vi läsa en stort uppslagen debattartikel i DN.
Alltmedan studenterna slår upp sina tält på universitetens gräsmattor så letar borgarmaffian fram sina skickligaste skribenter och retoriker.
Och så dribblar dom med orden, fram och tillbaka, och hit och dit, och kors och tvärs…
Oavsett alla dessa ordridåer så finns det bara ett konkret faktum som gäller.
De ungdomar som kommit flyttande till Stockholm för att studera på egna lånade pengar har inte någonstans att bo.
Trots att det finns människor som lever gott på politikerarvoden…
Nog borde det väl vara lite genant att kvittera ut dessa arvoden!!

Här skriver Badlands Hyena om saken. Och här korrigerar socialdemokraterna de handlingsförlamade borgerliga politikernas ordridåer.

Regeringen har ”levererat” – sju karensdagar för sjuka småföretagare

Maud Olofsson har ju gjort stor affär av att hon ville satsa på entreprenörskap och företagare.

Det har väl varit ett av hennes favoritämnen – förutom då att hon omfamnade Centerns gamla kärnkraftsmotstånd så mycket att hon gjorde om partiet till ett kärnkraftsförespråkarparti.

Ja, jag vet inte om hon kan lyckas få tillbaka förtroendet genom sin satsning på allsång i valrörelsen.

Vad jag däremot är helt säker på är att småföretagarna inte kommer att stämma in i sången.

För några veckor damp det nämligen ner ett besked i småföretagares brevlådor.

Ett besked som informerade om att småföretagare som blir sjuka nu får förmånen att välja sju karensdagar; det vill säga – de av Olofsson så omhuldade småföretagarna – får ingen ersättning för de första sju dagarna om de blir sjuka.

Fast med regeringens sätt att uttrycka det heter det så här:

”Ökad trygghet för nyföretagare i sjuk-och föräldraförsäkringen…”

Att vår nuvarande regering helst vill rationalisera bort allt som heter sjukdom; eller åtminstone de ekonomiska överlevnadsmöjligheterna för människor som blir sjuka; det vet vi ju redan.

Så i konsekvensens namn så gäller det så klart också företagare.

Karensdagarna har redan skapat stor upprördhet bland småföretagare.

Här är några av reaktionerna.

Som facklig medlem tycker jag förstås att de som är fackliga företrädare för småföretagande frilansare borde vore så pass uppdaterade i samhällsdebatten att de inte blir helt tagna på sängen av ett sådant här beslut.

Det har även införts en rad andra nya regler för småföretagare.
Ska sätta mig och försöka tränga igenom den ordmassan.
Hoppas att regelverket förändrats så pass att en person som haft eget företag men som tvingats börja stämpla inte blir helt fastlåst i a-kassereglerna som sker nu.
Regelverket har varit så inlåsande så att den som en gång börjat stämpla – och är egen företagare – inte får göra NÅGONTING som kan bidra till att personen lyckas skapa egen inkomst igen.
Förutom att sätta sig rakt upp och ner i en stol och gråta.

Regelverket är i själva verket så strikt att jag ifrågasätter om det är förenligt med vad vi normalt menar när vi tänker på människors rättigheter i en demokrati.

Att det inte blir någon debatt om det regelverket beror troligen på att de som är beroende av a-kassa inte vågar göra sig ovän med handläggarna; och riskera att deras ersättning blir indragen.
Och de som har arbete – och skulle kunna belysa hur människor drabbas av regelverket – de orkar helt enkelt inte ta sig den tid som krävs för att skaffa kunskap om hur reglerna slår.
För övrigt; med tanke på alla täta förändringar av regelverket; så är det ju knappt att handläggarna på a-kassan hinner lära reglerna; innan det införs nya.

Vi har varit duktiga på att leverera; men dåliga på att sälja, har Maud Olofsson själv sagt.

Just det, klänningarna

Ja, faktiskt.
Det var det inslag i bröllopsbevakningen som jag hade svårt att hålla mig ifrån.
Trots att jag stängde ner datorn för att mediefnaskandet kring bröllopet höll på att ta kål på mig.
Det blev så extremt – och många gånger – ovärdigt med alla kråkvinklar…
Om man sluppit allt detta medieraseri så hade det kunnat vara fint att sitta och titta på vigseln, eller på konserten…
Men om jag nu bortser från vigseln; så var det svårt att hålla sig från att titta på filmklippen och bilderna av alla de vackra klänningarna.

Upplägget med att gästerna fick komma gående längs den långa blå mattan var bra; det blev ju som ett slags catwalk där publiken kunde titta ordentligt på de politiska, kungliga och mediala högdjuren.

Därför är jag ganska missnöjd med den kungliga hovleverantören SVT.s kommentatorer.
Det var oklart; många gånger hann dom inte ens säga namnen på de prinsessor som bar de olika klänningarna.

Om det ska gå att byta åsikter om klänningarna så måste det gå att referera till namnet på den prinsessa som bar klänningen.

Typ: Mette Marits klänning var väl urflott.
Typ; Mona Sahlins gröna klänning – inte den röda – var ju hur snygg som helst.
Typ; Maria Wetterstrand var ju helcool när hon hade sin mönstrade klänning.
Typ: Prinsessan Victorias brudklänning var ju som en dröm…

Det blir ju lite svårare att prata när man inte kan namnen, typ: hon som hade den där tiaran som hängde på svaj hon måste väl ha tagit sig ett järn redan innan hon klev upp på catwalken.

I övrigt var det lite roligt att titta på hur somliga vinkade.
Filippa Reinfeldt vinkade och vinkade som något slags prinsessa.
Hon tycktes aldrig vilja sluta.
Somliga kom ensamma.
Undrar hur det kändes att gå ensam längs den blå mattan; en dag när prästerskapet hyllade den traditionella tvåsamheten och kärnfamiljen unisont.

Det var också lite roligt att titta på hur kvinnorna gick.
Såg både en och två; som gick klumpigt och stabbigt.
Jag tror att det är viktigt att ha på sig skor som inte bara är vackra – utan också väldigt bekväma – vid sådana här tillfällen.

Jag tycker för övrigt att Nobelkommitten skulle kunna överväga att använda en sådan här catwalk även vid Nobelfestligheterna.
För som sagt; det är ju himla kul att se på klänningarna.

Sedan är det naturligtvis svårt att undgå att fundera över att hela den här festen; värst var väl prästerna i kyrkan; med emfas underströk och cementerade alla urmodiga värderingar om vilka former kärlek bör ta sig.

Singlar, ensamma föräldrar, skilsmässobarn, separerade och regnbågsfamiljer kändes liksom inte riktigt rätt i sammanhanget.

Det var var en stor lättnad att lyssna på Godmorgon, världen i P 1 – dagen efter vigseln.

Där rapporterades kortfattat: ”Konstaterar att kronprinsessans bröllop har ägt rum och att allt verkar ha gått bra”

!!!!

Sveriges Television måste ha grävt djupt i pengapåsarna för den här satsningen på bröllopet. Tur att jag burit iväg med tv.n. Det lär bli många repriser framöver.

Bröllopsvanvettet

Det här är ju rena vanvettet. Det är omöjligt att ta sig fram på internet utan att dränkas i det svenska mediala bröllopsvanvettet.

Mediebranschtidningar undrar hur stackars journalister som Josefin Sundström ska orka med så långa arbetspass.

Aftonbladet tycks ha fått helfnatt.

Där finns någon slags minut-för-minut rapportering på en blogg som är så uselt skriven att den inte ens skulle kvala in i klassen hemmagjorda reklamblad för brevinkast.

Och då fanns Jan Helin inte ens på gästlistan över inbjudna till bröllopsmiddagen.

Minsann två chefredaktörer blev uteslutna.

Vilket enligt Jan Helin kommer att borga för att han inte blivit vänskapskorrumperad av hovet.

Eftersom bröllopstider innebär att uppehålla sig vid hur människor ser ut; så kan jag inte låta bli att snabbreflektera.

Jan Helin borde banta; för bara ett par år sedan var han lite av en pudding; men det var för ungefär minst tio kilo sedan.

Det här bröllopsvanvettet innebär att varenda tänkbar vindfläkt dammsugs; så länge det går att göra något slags bröllopsvinkel.
Ebba von Sydow och Jenny Alexandersson bjäbbar om vem som var först med nyheten om Victorias brudnäbbar.

Ja, nu har jag även granskat politikernas bristande klädsmak; ja, tyvärr, det var nog nästan så att Mona Sahlins kreation var det värsta jag sett.

Som en scengardin, tror jag någon sa..

Beatrice Ask borde nog också ha övervägt att skippa den där festhatten hon skrudat sig med.

Hon är för liten för att ha en sådan prålig hatt.

Maria Wetterstrand må ha min största respekt – när hon debatterar i riksdagen – men mja, hennes klänning…

Ingen större samhällshändelse kan givetvis passera utan att opinionspampen Göran Greider tar till orda, och citerar någon avliden manlig poet.

Därtill kommer så outsideretablissemanget; bloggare som gör alternativa politiska analyser; uppblandade med könsord.

På det kommer DN.s prinsessbröllopsblogg; där någon som heter Erik Gripenholm skriver om bröllopsbakelser. och bröllopspraliner.

Och just precis där börjar jag må illa åt hela detta vanvett.

Bestämmer mig för att dra ur kablarna och ställa undan min Mac – till dess att det här vanvettet lagt sig.

Den här bilden är den enda jag hittills sett som tycks tyda på att det fortfarande tycks existera något slags sans.

Page 1 of 7812345»...Last »

Syndicate this site using RSS

Blogroll