Slafsig personalpolitik

Jag sökte ett sommarvikariat på Norrbottens-Kuriren i år. 

Jag mailade iväg min ansökan för ett bra tag sedan men fick inte något livstecken.

Nja, jag ringde ju inte själv heller; eftersom de som sitter som chefer på Kuriren är kollegor som jag mött i yrkeslivet hur många gånger som helst och under hur många år som helst.

Så någon närmare presentation tycktes ju inte nödvändig.

Eftersom jag inte hörde något så började jag ana att jag inte var aktuell.

Fast med tanke på röran i tidningsvärlden så kunde jag ju inte veta helt säkert.

Jag tänkte att det kunde ha varit roligt att arbeta på redaktionen i Kalix, och kunna bo i mitt sommarhus i Lappträsk en sommar.

Utedass, och morgonbad i träsket istället för dusch, men vad hade väl det gjort; nog kunde jag för en sommar ha varit ”ledigt” klädd; somliga journalister ser ju ändå ut som uteliggare.

Övervägde om jag som ett litet test skulle vänta till sommarens slut för att se om jag skulle få något besked på min ansökan överhuvudtaget.

Men eftersom jag ändå var igång med att telefonera så beslöt jag att slå en signal även till Norrbottens-Kuriren – jag kunde ju ha trott fel.

Jag fick så klart besked om att jag inte fått något vikariat.

Skickar ni inte ut besked till dom som har sökt jobb hos er? undrade jag.

Nej, det gör vi inte; vi har så väldigt många ansökningar så det har vi ju inte tid att hålla på med.

Sa hon.

!!!!! 

Jag har arbetat på många tidningar.

Började mitt yrkesliv som journalist på landets största tidningar.

Därmed har jag både fått jobb – och fått nej till jobb – på tidningar med betydligt större konkurrens och betydligt fler ansökningar – i tusental - till sina vikariat.

Som en litet tips till tidningar som har en slafsig policy gentemot sökande så kan jag därmed tala om att tidningar med lite klass regelmässigt skickar ut besked till de som sökt jobben.

Många skickar till och med ut en bekräftelse om att de tagit emot ansökan.

Vilket kan kännas lugnande för den som sökt; eftersom de därmed åtminstone kan veta att ansökan inte bara slarvats bort.

Har upplevt de mest skilda attityder på tidningar – på den tid då jag vikarierade på olika tidningars redaktioner på olika orter i Sverige.

Kvällsposten i Malmö var en av de tidningar som tog bäst hand om sina vikarier.

Vi sommarvikarier bjöds på en gemensam välkomstkvällsmiddag med vin i tidningsskrapans representationsvåning, högst upp i huset.

Det blev en supertrevlig kväll;  vi sommarvikarier lärde inte bara känna vår nya arbetsgivare utan även varandra.

På den arbetsplatsen  blev jag efter en tid inkallad till chefen.

-Jag tänkte att vi skulle höja din lön, sa han

Jag hade aldrig med ett ord ifrågasatt min lön; eller begärt att få den höjd.

!!!!

På en annan tidning där jag vikarierade blev jag hämtad på stationen av tidningens redaktionschef när jag kom med tåget; sedan hjälpte han mej med packningen hem till den lägenhet som tidningen redan ordnat.

På Arbetet i Göteborg  tog jag kontakt med en person i facket för att undersöka möjligheterna till arbete.

Den facklige representanten satt med sidan vänd åt mej fullt upptagen med att äta korv med mos – under hela vårt samtal.

På Arbetet i Malmö där jag kom att arbeta senare hade jag ett vikariat som förlängdes med en månad i taget.

Förgäves bad jag den som var personalchef om längre framförhållning; eftersom jag bodde i andrahandslägenheter; och hela tiden måste söka nytt boende.

Det gick inte att ordna; så jag vikarierade där i sju månader, med punktlig förlängning varje månad.

Jag minns inte hur många andrahandslägenheter jag hann bo i under den tiden.

Till Arbetet i Malmö ringde jag långt senare för att be att få kopior ur tidningsarkivet på de artiklar jag skrivit för tidningen;  jag hade inte tänkt på att spara mina artiklar.

Det här var långt före internetifieringen.

När jag bad att få artiklarna kopierade så fick jag beskedet att jag i så fall måste betala – ganska ordentligt – för varje kopia.

Därför har jag idag inte kvar några artiklar från min tid på Arbetet.

Medan jag var på Arbetet så kom då sommaren igen; och jag sökte än en gång vikariat på Kvällsposten.

Än en gång samma trevliga bemötande.

De ändrade startdatum för mitt sommarvikariat så att jag kunde gå direkt från den ena tidningen och över till den andra.

När det blev glapp mellan andrahandslägenheterna så var det en hygglig kollega på tidningen som lät mej bo i hans övernattningslägenhet i Malmö.

Till och med när jag kom till tidningsfabriken Expressen  i Stockholm så fick jag ett handtag. Minns inte hur; men trots alla som hängde på låset för att få vikariat; så fick jag hjälp till att hitta en liten etta i andra hand på Kungsholmen i Stockholm.

En månad hade jag ledigt mellan arbetet i Stockholm och startdagen för mitt nya jobb i Luleå.

Fast den här gången skulle jag ta med hela bohaget – och inte bara kappsäckar – från ena änden av Sverige till den andra.

Jag ringde redaktionschefen i Luleå för att göra en stillsam förfrågan om tidningen möjligen kunde hjälpa mej att hitta mej en bostad.

Redaktionschefen lät så vresig och förbannad när jag pratade med honom i telefonen att jag blev alldeles ledsen.

Kanske borde jag ha backat redan då; för särskilt mycket mjukare toner blev det inte när jag kom upp.

Jag blev i alla fall kvar i många år…..

Under de många år jag var anställd på Norrländska Socialdemokraten så hände det sig att en kille blev fast anställd som näringslivsreporter.

Han intog sitt rum.

Och där blev han sittande.

En dag, två dagar….

Sedan stack han.

Och kom aldrig mer igen.

Eftersom hans anställning blev så oändligt kort hann jag inte ens lära mej hans namn.

Men jag är fortfarande imponerad av honom.

Det var en kille som uppenbarligen litade på första intrycket.

Jag är så nyfiken på vart han tog vägen – och vad det var som fick honom att sluta så omgående.

Efter att ha arbetat på tidningar av alla partifärger så brukar jag säga att de socialdemokratiska varit de som haft den sämsta personalpolitiken.

Fast efter dagens erfarenhet av det slafsiga bemötandet från Norrbottens-Kuriren – som är en moderat tidning –  så måste jag nog verifiera den uppfattningen.

Råkar se en intervju med fackklubbens vice ordförande för Norrköpings Tidningar – som ju numera äger både Norrbottens-Kuriren och NSD.

Han säger att han är särskilt engagerad i vikariernas arbetsvillkor – eftersom han själv vikarierat så mycket.

Glädjande att se att han intresserar sig för vikarieproletariatets villkor; för dom villkoren är sannerligen tuffa.

Däremot borde det väl inte vara en facklig uppgift att utbilda chefer i ordinär vett och etikett.

Människor som skickar in en intresseanmälan till en anställning – vare sig det är ett vikariat eller en fast anställning –  bör väl visas så pass mycket respekt att de åtminstone bevärdigas med ett svar.