Hanne Kjöller är på banan igen.
Tidigare har hon velat rensa upp i träsket med de förment sjuka; nu är det de som stämplar som ska jagas ut ur sina bon.
Dessutom ska de som går i taket över hennes värderingar bereda sig på att få en trasa i käften; en trasa som kallas sexism.
När ska man slippa den omvända sexismen; d v s den sexism där kvinnor som redan har hela makten; plötsligt förvandlas till ömtåliga kvinnliga käril; när de blir ifrågasatta.
Där de som ifrågasätter maktkvinnors åsikter plötsligt får räkna med att beskrivas som konservativa och kvinnoföraktande.
Hanne Kjöller som försörjer sig själv genom att återkommande agitera för att sjuka och arbetslösa – när kommer turen till de gamla – ska diskrimineras skyndar sig att ta fram diskrimineringstrasan när hennes egna åsikter blir ifrågasatta.
Då försöker hon stoppa till kritiken genom att hävda att hon ifrågasätts (diskrimineras) för att hon är ung och kvinna.
En gång för många år sedan kom jag plötsligt på att jag flyttat runt väldigt mycket; för att få arbete.
Under den här tiden hade jag min fasta bostad i Göteborg:
Så här såg min arbets-och flyttningskronologi ut när jag satte mej och skrev ner den – efter att jag gått ut gymnasiet 1973:
1973. Arbete i Tyskland.
1974. Arbete i Grekland och Tunisien.
1975. Arbete i Tranås och Bulgarien.
1976. Arbete i Göteborg.
1977. Arbete i Göteborg.
1978. Arbete i Falkenberg.
1979. Arbete i Malmö.
1980. Arbete i Malmö och Stockholm.
1981. Arbete i Stockholm och Luleå.
Jag flyttade efter jobben.
Och i Luleå blev jag alltså kvar i många år.
Ja, och härifrån Luleå har jag nu emellanåt sökt jobb i södra Sverige.
Bland annat i Göteborg; för att jag längtat dit.
Och jag har varit mer än villig att söka helt andra arbetsuppgifter.
Man behöver inte arbeta som journalist ett helt liv.
Det skulle även Hanne Kjöller kunna reflektera över.
Det är nämligen betydligt lättare att få jobb för den som är något yngre.
Bara inte alltför ung; för de tycks inte vara välkomna in på arbetsmarknaden.
Det senaste lediga jobb jag ringde på handlade om servering på en restaurang i Göteborg.
Jag hann egentligen inte mer än att presentera mig och säga att jag var intresserad av att veta lite mer om jobbet förrän restaurangägaren undrade hur gammal jag var.
Vilket jag givetvis talade om.
Ja, fast jag vill gärna ha någon som är ung som klarar av den stress som finns i restaurangvärlden, sa han.
Och därmed hade jag ju inte så mycket mer att tillägga.
Att börja prata om åldersdiskriminering hade knappast lett någonstans.
Även om jag tyckte att det var lite festligt att den här mannen uppenbart inte var svensk; och att diskrimineringslagen ju förbjuder diskriminering både på grund av ålder, kön och etnicitet.
Att det från och med årsskiftet är förbjudet att diskriminera på grund av ålder det kände han alldeles säkert inte till.
Men den lagstiftning som numera förbjuder åldersdiskriminering är väl en av de mer skrattretande och intetsägande rättighetsdekorationer som formulerats.
De som åldersdiskriminerar – och hunnit lära sig den nya lagstiftningen – kan väl utan någon större uppfinningsrikedom hitta vilka andra förklaringar som helst till att de väljer bort en person som sökt ett jobb.
Så om Hanne Kjöller nu känner sig ansatt så kan jag informera om att det inte nödvändigtvis behöver bero på att hon är en ung kvinna.
Så ung är hon väl inte för övrigt.
Kommentarer (22) »
Hanne K är född 1965.
Så särskilt ung är hon
inte.
Nä, det var väl det jag tänkte.
Denna gången var jag helt överens med dig. Läste henne med visst intresse för ett antal år sedan men nu har något skurit sig ganska så grundligt.
Vad roligt. Jag visste att vi skulle komma överens till slut; även om jag är övertygad om att vi kommer att ha många fler duster framöver.
Tvänar varken män eller kvinnor på. Vem ”tjänar” på Hanne Kjöller åsikter?
Överdrifter är inte till gagn för något. För vem är Hanne Kjöllers åsikter till gagn?
Jo, jag är inte alls förvånad över att vi drar samma slutsatser. Tänker man till lite är hon rätt genomskinlig… Åtminstone är hon rätt tragisk, vilket hon hade varit som man också… Aja…
Allt gott!
MC.
Jag tyckte det var kul att upptäcka att vi tänkt på samma sätt.
Det känns alltid bra att bli bekräftad.
Jag är oerhört trött på den här omvända sexismen; särskilt när den används som ett karriärredskap av kvinnor som har makt.
Eller som försöker få makt eller göra karriär.
Jag skulle vilja att kvinnor som har makt solidariserar sig med och intresserar sig mycket mer för de kvinnor som finns längst ner på löne/samhällstrappan.
Då skulle genusargumenten kännas trovärdiga.
Äsch, jag glömde ju att länka till ditt inlägg; jag gör det nedan.
Lyckas inte få in länken här.
Håller med dig om soldariteten, vilken så klart gäller för männen oxo. Men jag tror inte vi kommer läsa ett sådant inlägg från nämnda kvinna… hon kommer snart hitta ett nytt sätt att attackera särskilt de kvinnorna som står längst ner… Jaja.
Och ang länken, du har fått in ett http// för mycket.
Allt gott! Ser fram emot nästa gång vi analyserar likartat!
Om Kjöllers feministotjänst.
Ja, Biro.
Det är en bra fråga; som man egentligen borde ställa sig varje gång man läser en tidningsartikel; eller ser ett nyhetsinslag.
Jag hade tyckt att det varit intressant att se hur du skulle besvara frågan.
Själv skulle jag bland annat svara att de åsikter hon uttrycker tjänar de som vill rusta ner trygghetssystemen; och att misstänkliggörandet av arbetslösa och sjuka är en av delvägarna.
I slutänden tycker jag att de värderingar hon uttrycker utgör ingredienser i ett elitsamhälle; ett samhälle där starka och svaga anses ha olika människovärde.
I övrigt kan man väl förstås också diskutera definitionen av vilka som anses vara starka respektive svaga.
Jag anknyter till det du skriver om omvänd sexism. I SvD läste jag igår en krönika av en för mig okänd skribent, Rebecka Åhlund, http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3171029.svd som tycker synd om Ireen von Wachenfeld som fick gå från kvinnojourerna för att ha uttryckt sitt mansförakt med orden ”män är djur”. Hon var ju inte medietränad, stackarn, tycks Rebecka Åhlund mena. Och antyder att ett manligt drev har satt dit henne. Underförstått: det bör vara OK att tycka och uttrycka att män är djur. Bland det värsta jag läst i genren omvänd sexism måste jag säga. Borde kanske egentligen föregås med tystnad, men nu nämnde jag saken här.
Ja, fast Mattias; jag har för mej att jag läst annan information om det här.
Att det var ett ganska sönderklippt inslag; att hon hade refererat till en bok; ett ögonblick; ska leta i mina bokhyllor om jag hittar den.
Sisådärja, nu hittade jag boken.
”Scum Manifest” av Valerie Solanas.
Har du läst den?
Jag är inte så säker på att jag vågar uppmana dej att läsa den; då kreverar du väl.
Den är ju onekligen extrem.
Hur som helst; det tv-programmet och det som sades där gjorde en mycket stor skada för jämställdheten och feminismen.
Jag tror att det programmet bidrog till en mycket påtaglig backlash här i Sverige.
Men å andra sidan bör man kanske tänka på att de som arbetar med kvinnojourerna möter kvinnor som har erfarenheter av ganska extrema relationer och extrema män.
Män som slår, hotar, förföljer i den grad att kvinnor tvingas lämna sina hem och gömma sig på kvinnojourer.
Jaha, jag klickade på din länk först nu; och såg att boken jag letade efter var nämnd i artikeln.
Faktiskt så förstår jag inte riktigt vad hon ville säga med artikeln.
Där är utrop och markeringar åt olika håll; men vad hon egentligen tycker om frågan i stort blir jag inte riktigt klok på.
Fast det är kanske främst en radiorecension.
Hörde med ett halvt öra att Medierna tog upp det här; men glömde bort att söka fram programmet igen för att lyssna ordentligt.
Jag såg ditt svar just nu. Nå, om de arbetar i extrema situationer så är det väl bara ännu viktigare att de visar prov på gott omdöme. Vilket de uppenbarligen inte har.
gör, menar jag
Vad hon tycker: I grunden försvarar hon rätten att hävda att män är djur.
Det där känns lite tillspetsat, tycker jag.
Vad gäller de som arbetar med kvinnojourerna; märkligt att sådant arbete förväntas vara ideellt; så är det väl tyvärr så att de ser den allra svartaste sidan av verkligheten.
Faktiskt så tror jag att det utifrån flera aspekter vore bättre om sådant stöd kunde ges av människor som är anställda och betalda av samhället.
För övrigt så hanterar du språket så att det känns som ren och ädel musik i mina öron.
Å man tackar!
Tillspetsat, jag vet inte… Jag tycker att många kvinnor är så vana att identifiera sig med den förfördelade sidan att de helt glömmer bort sitt eget ansvar för machismen och dess effekter. Jag bor i ett macholand och har fått tillfälle hur machismen i sin renaste form fungerar. Idag är det snarast kvinnor som driver på den, här i Chile, mer än män, det törs jag lova. Unga män vill i stor utsträckning ta ansvar för sina barn och vara aktiva fäder, men motarbetas i många fall av mödrar som inte vill släppa in dem på den traditionellt kvinnliga planhalvan där de har makten. I detta får de understöd av såväl lagstiftning som familjedomstolar, i vilka kvinnor är helt dominerande. I samband med skilsmässor utnyttjas barnen regelmässigt som utpressningsobjekt av sina mödrar, ett familjevåld av minst lika allvarligt slag som något annat. Jag har sett det i tiotals fall och vågar påstå att det är långt mer än regel än undantag att så sker.
Machismen eldas på av kvinnor. Och det är inte förvånande, av två anledningar. 1. I machismen har kvinnor alltid varit minst lika pådrivande som män; det hela bygger på att mödrar känslomässigt kastrerar sina söner och sedan styr dem under resten av sina liv. Kvinnor är offer för sina mäns våld, men dessa i sin tur är offer för sina mödrars kastration – och blir i sin tur förövare när de – som sker i många fall – väljer att känslomässigt kastrera sina söner för att skaffa sig makt i familjen. Den som inte inser denna dynamik har faktiskt inte begripit ett dugg av vad machismen handlar om. 2. kvinnors ansvar för machismen påpekas sällan, varför inte många kvinnor får en chans att reflektera över detsamma.
Och ROKS motsvarighet här, en statlig myndighet här, vad tror du att de gör… Hjälper männen in i den moderna föräldrarollen, så att de blir mer omvårdande och ansvarstagande samt mindre benägna att misshandla sina kvinnor? Nej, självklart inte. Istället motarbetar de aktivt delad vårdnad och liknande modernisering av lagstiftningen. För en ansenlig reklambudget fokuserar de på misshandlande män och beskriver kvinnan som offer. En god vän till mig skakar galler, dömd för incest efter en farsartad rättegång – min sambo besökte den och beskrev den så – där den statliga ROKS-motsvarigheten aktivt stödde kvinnan. Som strax efter startade en ny rättegång för att med den gamla som grund komma över mannens ägodelar.
Tyvärr ser saken ut på likartat sätt även i Sverige, att döma av vad jag läser på bloggarna. Ingrid Carlqvist lär ha en helt annan politisk färg än du, men jag rekommenderar dig likväl att ta del av hennes blogg. Ja, jag har själv nyss upptäckt den och går inte i god för den, men av vad jag förstår ägnar hon den till största delen om dessa skevheter inom det sociala och juridiska systemet som skadar så många barn och hämmar vårt sökande efter nya, friare könsroller. Där kvinnojourerna, tyvärr, ställer till stor skada många gånger. http://ingrid-carlqvist.blogspot.com
I mitt inlägg om machismens dynamik smög sig ett fel in; kvinnorna är offer men blir sedan förövare när de känslomässigt kastrerar… Så skulle det stå.
Nej du Mattias; den blogg du länkade till känns oerhört tendentiös; milt sagt!!!
Mycket milt sagt!!
Det finns ju alltid minst två sidor när det handlar om vårdnadstvister och ansvar för barn.
Fast det är ganska förfärande att det förekommer att föräldrar är involverade i juridiska tvister med varandra om allt från umgängesrätt till underhållets storlek - under så många år att barnet/barnen hinner bli myndiga innan konflikterna utagerats.