En gammal kvinna med Alzheimers bor i ett gruppboende.
Hon är orolig, går till ytterdörren och vill hem.
Hon kan bemötas på olika sätt.
-Personalen kan lugna henne med hjälp av en valium – eller de kan sätta sig med kvinnan och göra henne trygg med hjälp av närhet och tid.
-OMVÅRDNAD är inte bara att en läkare sätter diagnos på beteendet utan istället försöker förstå. Vårdpersonal bör anse sig vara mer än en valium, säger Terttu Häggström.
Terttu Häggström har nyligen disputerat på en avhandling i fem delar:
Den första beskriver hur svår stroke påverkar livet för svenska patienter.
Den andra handlar om strokepatienter i Vietnam.
Den tredje om vårdare på ett gruppboende för senildementa i Sverige.
Den fjärde om samspelet mellan vårdare och sjuka i gruppboendet.
Den femte om upplevelserna för vårdare som tar hand om flickor som lever på gatan i Östafrika.
Gemensamt för alla vårdade är att de är sårbara. För att de drabbats av stroke, för att de är senildementa eller för att de lever på gatan.
Gemensamt för alla är också att de är beroende av goda vårdare.
De behöver omgivningens hjälp – inte minst för att hitta igen sin unika livsberättelse; för att kunna koppla ihop då, nu och framtid.
EN RÖD TRÅD i Terttu Häggströms avhandling är just människors livsberättelser.
Även om hennes forskning skett i olika länder så har hon funnit en gemensam nämnare.
-Alla människor är unika men det finns grundläggande globala likheter. Alla behöver ha tillgång till sin egen livsberättelse.
Terttu Häggström konstaterar att god omvårdnad handlar om just det.
Att vara tillräckligt sensibel för att kunna sätta sig in i en annan persons livsberättelse eller för att kunna hjälpa en svårt sjuk människa att återskapa sin livsberättelse.
För den som är svårt sjuk kan livsberättelsen klippas av tvärt – som vid en svår stroke – eller hackas upp i många mindre bitar – som för den senildemente.
-Stroke är liktydigt med blixt på engelska. För den som drabbas av svår stroke går livsberättelsen av. Det gäller särskilt en person som varit medvetslös, säger Terttu Häggström.
Intervjuerna i Vietnam visade att den som fått stroke hade en anhörig hos sig på sjukhuset dygnet runt.
-Jag föreställer mig att anhörignätet fungerar som en gipsskena över livsberättelsen till dess att den sjuke själv har återerövrat den.
-Alla som haft perioder av medvetslöshet behöver närstående som vet vem personen varit tidigare, som kan berätta vad som hänt under sjukdomen och som är beredda att vara involverade i den sjukes livsberättelse.
TERTTU HÄGGSTRÖMS intresse för god omvårdnad har att göra också med hennes egen livsberättelse.
När hennes man fått ett svårt slaganfall så gjorde hon erfarenheter av olika slag av omvårdnad.
Hon mötte vårdare som utförde sitt arbete korrekt och artigt. Men hon mötte också vårdare som gav henne en stark upplevelse av tillit.
-Det var deras sätt mer än deras ord som fick mig att känna att de hade förståelse för vår situation. Sköterskornas förståelse var grunden i den skickliga omvårdnaden.
Terttu Häggström har också andra erfarenheter i sin livsberättelse som hon använt i sin forskning.
Hon kom till Sverige som finskt krigsbarn. Hon bodde i två olika fosterhem och fick uppleva både att vara ”en av oss” men också att vara ”nästan som en av oss”.
Hon vet alltså vad skillnaden mellan olika slag av möten och delaktighet innebär.
Terttu Häggström har sökt efter vad som är utmärkande för de som har förmåga att ge god omvårdnad.
PERSONAL VID ETT gruppboende i Norrbotten fick i uppgift att i sin arbetsgrupp utse fem vårdare som de ansåg vara speciellt kunniga i att ge god omvårdnad.
Terttu Häggström intervjuade de kvinnor som utsetts av sina arbetskamrater. Alla fem gav en återkommande förklaring till sin skicklighet i omvårdnad.
De beskrev personliga erfarenheter av sina egna mammor men också erfarenheter av att själva ha varit mammor.
-En kvinna hade sin mamma som förebild för att mamman alltid haft tålamod. En annan tyckte att arbetet påminde om när hennes barn var små.
-Hon visste vad barnen ville även när dom inte kunde prata. Hon förstod vad det betydde när barnen grät på ett visst sätt.
-En annan kvinna hade sin mamma som dålig förebild. Mamman tog aldrig i henne och därför hade den kvinnan bestämt att själv alltid ge närhet.
OCKSÅ VÅRDARNA som tog hand om flickor på gatan i Östafrika använde moderskänslor även om de kände maktlöshet och frustration i sitt arbete.
-När vårdarna i Östafrika träffade flickorna på gatan kände dom ett etiskt krav att ta hand om dem och bli ett slags, stand-in mammor.
-Men ett sådant moderstänkande tycks bara kunna utvecklas konstruktivt i en hemlik miljö. En sådan miljö hade inte vårdarna i Östafrika till skillnad från vårdarna i gruppboendet.
Terttu Häggström understryker att alla människor är unika – och har behov av att ha tillgång till sina unika livsberättelser.
Vare sig det är en flicka på gatan i Östafrika, en strokepatient i Vietnam eller en senildement patient i Sverige.
GOD OMVÅRDNAD handlar om förmågan att förstå en vårdbehövandes livsberättelse.
En orolig senildement kvinna som står vid gruppboendets dörr och längtar hem bemöts annorlunda av en vårdare som är lyhörd inför den sjukes livsberättelse.
-Den gamla som står vid dörren och längtar hem kan i sin livsberättelse ha starka erfarenheter av att ha blivit övergiven.
-När vi känner oss otrygga brukar vi längta hem. En sensitiv vårdare förstår det.
-Hon kan ge den gamla gemenskap och trygghet. Hon kan skapa hemmastaddhet genom att använda sin professionella kunskap.
Terttu Häggström anser att medicinsk kunskap inte är tillräcklig.
-Omvårdnadskunskap innebär att försöka förstå vad som ligger bakom ett beteende och hur det kan bemötas.
-Eller som en vårdare vid gruppboendet sa: Om dom börjar gå mot dörren och vill hem då gäller det att trygga dem.
© Helena Viita
Publicerad
15 maj 2004
NSD
Inga kommentarer ännu.